Ödet eller Matematisk ekvation??!

Efter en omtumlad vecka i Sthlm så har jag nu kommit hem...
Trevligt med en ren och städad lägenhet, trevligt att slippa börja städa det första man gör....men ändå så kliar det i fingrarna. Städa, det ska städas ordentligt denna vecka!

I mammas röda lilla radhus såg det ut som början på ett tredje världskrig, så det första jag engagerade mig i var att skrubba och gno, men det var väl det jag fick engagera mig i hela veckan. Sent en kväll exploderade jag i ren ilska och besvikelse över min stackars lilla syster som jag ansåg inte visade mig tillräckligt med respekt att hålla ordning efter sig när jag la ner så mycket energi på att städa.... Stackars Emma som inte fått erfara mina raseriutbrott någonsin fick en smärre chock och brast ut i tårar. Tårar som sved i min själ! Men utan en auktoritet som övervakar hennes liv så kliver jag in och tar den platsen, för min syster ska veta vem hon ska känna trygghet från, vem hon ska lita på och vilken axel hon ska gråta ut mot....

Den gångna veckan har bjudit på otroliga saker och ett mönster träder fram allt tydligare. Ett mönster som är så klart att det är otäckt och fascinerande.
Min mormor har väl aldrig riktigt varit någon riktig mormor för oss, jag menar det inte på något negativt sett. Medan hon bodde i Sverige så träffades vi väl inte direkt ofta, mina yngsta morbröder är ju i min ålder så att vara småbarnsmor och mormor i samma stund är nog ingen bra ekvation. Dessutom så var ju min mammas förhållande till sin mor lite skevt ( och historien upprepar sig åter ). Sedan flyttade mormor till Puerto Rico när jag var 15 och de gånger hon har varit hemma och hälsat på så har hon bara varit mormor. Inte den mormor som står och bakar bullar och kakor och bjuder på saft, utan mormor som har upplevt så mycket, mormor som är så ung och givetvis mormor som är spännande....














Mormor och mamma "happy days"


Kanske var det spännande för att jag inte kände henne så bra. Mamma pratade ju inte mycket om hennes egen barndom. Det jag fick höra var att mormor lämnade mamma och for till Puerto Rico, lämnade en lapp på köksbordet och var borta. ( Mamma är lik sin mamma...) Allt eftersom så har jag fått reda på mer om min mormor, mamma och framförallt om mig själv. Men att helt plötsligt upptäcka det band som binder samman våra livsöden, ett band av röd krusad sammet med revärer av svart silke, det är att hitta sin historia.... mina rötter.

Man brukar säga att man väver sina drömmar, men vi väver vår historia, allt hänger samman. Mormor växte upp på Bokbindarvägen 49 i Hägersten och när hon flyttade från Sverige bodde hon i Alby. Min gammelmormor bor kvar i Alby, dock har hon flyttat från lägenheten på Albyvägen till ett ytterst trevligt rum på Alby Äng ( en typ av äldreboende). Vi åkte dit och hälsade på henne. Jag, Emma, Paul och mormor. Det skulle visa sig vara ett förunderligt besök...












Mötte jag henne på gatan så skulle jag bara passerat förbi, jag kände inte igen henne... 9 år har gått sedan jag träffade min gammelmormor sist. Men så fort hon öppnade munnen kände jag igen henne. 90 år men ända klar i sinnet och rapp tunga, självklart är hon ju släkt med mig. "Hur var det du hette nu igen", sa hon med blicken på Paul. "Var det Abel?" " Nej mamma han heter Paul", sa mormor med ett fniss stockande i halsen, " Paul....", min gammelmormor säger det med en ton av förundran," ja det är ett riktigt namn det". Lite senare tittar "mommo jaja" (som Emma kallade henne förr) på mormor och säger " Ja du börjar se lite lite skrynklig ut i ansiktet Solweig". Vi alla brister ut i ett gapskratt....

Inne på mommo jaja´s rum sitter ett gammalt fotografi på väggen. Jag stannar upp och tittar på de två svartvita ansiktena där. " Det där det är Klangarna det", säger mommo jaja, "momor och morfar Klang." "Klang", viskar jag med stora ögon. Vet inte varför men jag reagerar på namnet Klang. Det går en kall kåre i ryggraden på mig, samtidigt som en pusselbit trillar fram. Pusselbiten ja, var ska den sättas på plats?!













Mormor och morfar Klang

"Jennie och Paul bor i Olofström", säger mormor,"Vet du var det ligger någonstans mamma?" "Ja.... där har jag släkt", svarar mommo jaja som om det vore det mest självkara i världen. "Va??!", utbrister jag fort, "Klang?" Pusselbiten hamnade på plats...

Nu visar det sig att mommo jajja´s morbror Arne Klang flyttade till Olofström och ca 100 år senare flyttar jag till Olofström. Helt ovetandes om att jag har släkt här...

Ödet förde mig till Olofström. Jag träffade Paul och blev kvar här. Olofström är en liten byhåla mer eller mindre så man kan kanske säga att det är en slump... Men jag tror ju inte på slumpen, det finns mening med allt. Paul har en syster som flyttade till Stockholm strax innan jag flyttade ner hit. Regina heter hon och hon bor med sin ettårige son William och fästmannen Fredrik i Hägersten i Stockholm. I Hägersten på Bokbindarvägen 49......









Bokbindarvägen 49

Efter besöket hos mommo jaja åkte vi förbi Regina och hälsade på. Ansiktsuttrycket hos mormor ändrades så fort vi gled in i Hägersten. "Har de fortfarande kvar bangolfen här?" uttrycket från mormor var både förvånat och glatt. När vi kliver ur bilen på Bokbindarvägen kan jag verkligen känna hennes sinnesstämning i min kropp. Ögonen lyser på´na som hon vore ett litet barn igen. Och i minnet är hon det. Bilder, känslor och dofter far i hennes huvud och kropp, och för första gången på nästan en vecka får jag se henne lycklig. "Ja porten är ny och här har det vuxit sig högt", säger hon och blickar ut över buskaget som sträcker sig från husknuten fram till "stigen" som går ner till Bäckvägen. Jag får höra hennes barndomsminnen i trappen på väg upp till Regina. Hur mommo jaja skurade dessa trappor, hur mormor låg nere i vestibulen och skrek när hon hade magsmärtor och hur hon fastnade i hissen. Hon fortsätter berätta inne hos Regina. "Där stod kökssoffan i vilken jag sov i", säger mormor när hon tittar in i Reginas lilla kök. Mormor växte upp i lägenheten precis ovanför. Den såg exakt likadan ut bortsett från allehanda moderniseringar. Munnen går i ett på min kära mormor men ibland blir hon tyst. Minnena kan inte alltid vara roliga får jag höra. Frågar henne om hon har svindel, men det var rätt lugnt.

Jag får i alla fall svindel. Samtidigt som mormor minns och berättar, så känns det som att minnena överflödar mig samtidigt. Hennes minnen. Hennes barndom. Jag tittar upp mot balkongen ovanför, den balkong som mormor låste ut stackars moster Inga-Lill när hon blivit för tröttsam. Jag kan riktigt se mig scenariot framför mig, som om minnena är mina. Men det är inte mina minnen.... det är mina rötter.....

Mormor är trött när vi åker hem. Trött men glad. Att få se lyckan som hos ett barn i hennes trötta och deprimerade ögon gjorde oss alla gott. Framförallt gav det henne en glädje som fick hennes aura att lysa igen. Lysa som hon ska lysa.....

Hos Regina några dagar senare så berättar jag för min svägerska att mormor ska åka tillbaka till Puerto Rico, att hon egentligen vill stanna men att det känns svårt när hon inte har något eget. Regina säger då så självklart som det låter "Vi ska ha kvar lägenheten när vi köper hus så då kan ju din mormor ta den om hon vill det". Gissa om mormor blev alldeles till sig när hon fick höra det....

Livet är uträknat...
Ödets gång, eller....
Matematisk ekvation.....